Lunchen flöt på. Det blev en del snack om tidningen, publicistiska regler och sedan det sedvanliga gnällandet på ledningen och deras oförståelse för att redaktionen krävde mer resurser. Taggen kände att i Veronica Johannessons sällskap rullade det mesta liksom bara på. Otvunget och inte krystat eller konstlat. Hon snackade mest och Taggen koncentrerade sig på att sticka in en del genomtänkta kommentarer.

– Du, jag måste få fråga, vad tycker du om Bengtsson egentligen?

Taggen studsade till. Det har var den typen av fråga som det gällde att väga sin ord innan ett svar levererades. Hans förra fru kunde komma med liknade infall och frågor. Rätt var det var stod hon framför honom och undrade om hon såg fet ut i de byxor eller den klänning hon bar. Eller så hade hon draperat sig i ännu en stor, vid, spräcklig afrikansk sak och ville veta vad Taggen tyckte. 

Det är den typ av frågor som alla män blir nervösa inför. Du vet nämligen aldrig riktigt vad du ska vara. Ponera att tanten onekligen ser tjock ut i kläderna. Vad gör du? Ljuger och blir skoningslös avslöjad så snart hon möter en väninna som berättar sanningen? Eller säger som det är och får sova på soffan i tre veckor?

Taggen tog sats, drog på svaret och försökte förhala i hopp om att få i alla fall en viss vägledning om vad motparten på andra sidan bordet egentligen tyckte.

-Ja, jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Vi har känt varandra ganska länge och även om han är min chef så upplever jag inte riktigt honom som det, min chef.

Taggen insåg att det där sista på slutet kunde tolkas lite hur som helst men han hade inget annat val än att försöka fiska för att utröna om vart diskussionen skulle ta vägen.

-Det här måste stanna oss emellan men jag vet att han ska sluta.

Taggen studsade till för andra gången. Skulle Straffet sluta. Förbannat. Det betydde att nu skulle han tvingas att träna in ännu en ny chef. En valp som skulle sättas på plats, tränas och fås att bli rumsren. Det senare innebär att han skulle lämna Taggen ifred och snabbt och rappt attestera hans räkningar. Det är en skön konst att träna in en ny chef och det var ett artisteri som Taggen behärskade till fulländning och nu var det tydligen dags igen.

-Du vet att vi är påtänkta, fortsatte Bengtsson

Taggen studsade till för tredje gången. Påtänkta? Påtänkta för vadå?

-Jasså, nej det visste jag inte, fiskade Taggen.

– Jo, alltså jag vet inte hur de tänkt sig men jag vet att du och jag är tänkta att ta över.

Söte jävlar, tänkte Taggen. Hur fan ska jag ta mig ur det här nu då? Chef på en tidning. Aldrig.