På något märkligt sätt såg Johanesson till att de båda hamnade i en taxi. Hon fram och han i baksätet. Veronica Johannesson såg till att inga senvägar togs och att de kördes raka vägen ut till ut till Djurgårdbrunn. Under den relativt korta resan så var det snack om jobbet, pressläggning, krönikör, bilder och annat som var standard.

Det var inte så att Veronica Johannesson bad om råd eller hade några som helst funderingar på nästa nummer. Det var klart och planerat för länge sedan. Johannesson hade järnkoll och i hennes värld låg hon minst två nummer framåt i tiden. Hennes prat var mer av artig karaktär. Informativt snarare än att hon ville veta vad Taggen egentligen tyckte.

Taggen kunde studera hennes yttre lite närmare. Hon hade lite kråksparkar vid ögonen. Inga djupa rynkor utan det var mer en mogen kvinnas ansikte. En vacker, medveten, självsäker kvinna. 

Fascinerande kvinna. tänkte Taggen och kom på sig själv att vara en smula inskränkt och fantasilös i sin tankeverksamhet.

Taggens dilemma var komplicerat. Veronica Johannesson var onekligen vacker men han vågade inte ens antyda det med risk för att bli av med huvudet. Det är en smula komplicerat, som medelålders man, att kommentera eller ge komplimanger till det motsatta könet. I alla fall tyckte Taggen det. Det här med jämnställdhet var komplicerat. Taggen visste inte riktigt om det fortfarande gick för sig att ge komplimanger utan att få en stämning för sexuella trakasserier på halsen.

Dessutom var Johannesson chef. Hans chef och det finns onekligen lättare saker att gå iland med än att försöka förföra sin chef. Speciellt om hon hette Veronica Johanesson.

Framme vid krogen fick de snabbt ett bord, varsin meny och sedan försvann kyparen på det sätt som bara kypare kan försvinna på, spårlöst.

– Ta vad du vill. Tidningen bjuder, förkunnade Johannesson utan att ens lyfta blicken ovanför kanten på menyn. 

Taggen studerade menyn och kunde konstatera två saker – det fanns inte tunnbrödsrulle och allt var dyrt, mycket dyrt.

– Ja, du … vad skulle man ta då, svarade Taggen och drog på svaret med en förhoppning om att få någon slags assistans från andra sidan bordet. 

Kyparen dök med ens upp ungefär som om han stigit rätt upp ur golvet.

– Vad önskas, sa han lika artigt som kyligt.

– Ja, jag ska ha en plankstek, med rubbet på och en stor stark, en Tuborg, svarade Johannesson blixtsnabbt och smällde ihop menyn.

Taggen var räddad. Johannesson hade inte kört med vare sig franska viner eller komplicerade maträtter. En plankstek med tillbehör och en bärs visste han ju i alla fall vad det var.

– Jag kör på samma, sa Taggen och smällde ihop menyn. Dock betydligt varsammare och försiktigare.

Med en kort nick tillkännagav kyparen att han uppfattat beställningen sedan gick han upp i rök igen.

– Kan inte fan beställa de där konstiga maträtterna med namn som du behöver en högskoleexamen i franska för att kunna uttala, skrattade Veronica Johannesson och vände nu sitt intresse mot Taggen.

Herre Gud, vilken fascinerande kvinna tänkte Taggen.