Larmet på hans iPhone hann först och förkunnade att det var lunchdags sedan plingade det till i hans MacBook med samma meddelande. Dags att synka tiden, tänkte Taggen, reste sig upp, plockade två Vicks Blå ur skrivbordslådan och tog några kliv fram mot spegeln.
Han plockar fram en skjorta, satte på sig en färdigknuten slips och dammade av den gamla skrynkliga kavajen som hängde på en herrbetjänt i ena hörnet av hans kontorsrum. Kläderna kunde han göra något åt men det andra som utgjorde Taggen var en annan fråga.
Det fanns en viss spänning mellan Taggen och Veronica Johannesson. Kollegor, jämngamla, skilda och man, respektive kvinna. På en tidningsredaktion behövdes inte mycket mer. De var också på ett ungefär på samma nivå i den märkliga näringskedja som över tid alltid utvecklas på en arbetsplats, en tidningsredaktionen utgör inget undantag.
Veronica Johannesson var dessutom naturligt vacker. Ett stort, rött hår som tycktes leva sitt eget liv. Ibland gömde hon sina glasögon och det stora hårsvallet, ibland hängde de i ett snöre kring halsen. Ibland var de borta och då var Veronica Johanesson inte god att tas med. Då stannade redaktionen tills glasögonen var återfunna. Hon var i en svårbestämd ålder där bara kråksparkarna vid ögonen avslöjade att hon var något äldre än hennes yttre vittnade om. Det och hennes position på tidningen.
Veronica Johannesson tillhörde de chefer som var tydliga, hårda men som också såg till att inte lyssna på skvaller och skitprat och som aldrig lät något utvecklas till “surdegar”. Hon kunde bli fruktansvärt förbannad och det hade hänt både en och två gånger att Taggen fått förbarma sig över någon stackas sommarvikarie som varit på fel plats vid fel tillfälle. Taggen fick lugna, stilla och förklara att hon lät värre än det var.
Johannessons utbrott var korta, intensiva och hon var aldrig långsint. Gjorde du bort dig fick du en utskällning av vulkankaraktär men sedan var det bra. Hon tog sällan eller aldrig upp det igen – om du skötte dig framöver. Gjorde du inte det däremot så låg du illa till, mycket illa till. Hon var den typ av kvinnlig chef, som om hon hade varit man, så hade hon beskrivits som en god ledare, tydlig, rak och målinriktad. Nu var Veronica Johansson inte man utan kvinna och då var hon en ”bitch”. Längre än så har jämlikheten inte nått, inte ens på en tidningsredaktion.
Veronica Johannesson visste mycket väl vad de äldre journalisterna pysslade med bakom sina nedfällda persienner men de hade gjort sina hundår och de levererade dessutom alltid det de lovat att leverera. De skrev bättre, kunde falla tillbaka på erfarenhet och de utgjorde fundamentet för de flesta tidningarna i koncernen. De var krönikörerna, analytikerna och recensenterna. Därför lämnade hon dem ifred. Dessutom kunde det gamla gardet vara bra att ha nästa gång det var dags att göra en palatsrevolution.
Taggen rättade till sitt tunna hår, insåg det omöjliga, ryckte på axlarna och klev ut på redaktionen. Veronica Johanesson hade sitt kontor på andra sidan och hon hade, i kraft av att vara chef precis som Straffet Bengtsson ett hörnkontor. De kontoren var något större och de hade dubbla fönster ut mot verkligheten. Det som utspelade sig utanför tidningshuset.
Veronica Johannesson satt i telefonen med headset på huvudet. Hon gestikulerade, vinkade in Taggen som öppnade dörren och klev in.
– Se till att få över bilderna. Nu, eller så får du se dig om efter en annan arbetsgivare, snäste Johannesson och la sedan på luren.
– Jävla frilansare, fräste hon innan hon lika snabbt och elegant fyrade av ett leende mot Taggen.
Fascinerande kvinna, tänkte Taggen. Hon klev blixtsnabbt ur “bitch- och chefsrollen” och in i rollen som kvinna. Eller så tolkade Taggen hennes uppträdande. Med Veronica Johansson visste du aldrig riktigt. Hon var chef, en förbannat kompetent sådan och var du chef inom tidningsvärlden och dessutom chef på en tekniktidskrift så är du som kvinna, überkompetent.
– Jag har bokat bord ute på Djurgårdsbrunn, taxin väntar, nu drar vi.
Johannesson hade i en och samma rörelse, fått av sig sitt headset, dragit på sig en mockajacka, bytt skor och greppat handväskan. Hon var redan på väg mot hissen när Taggens hjärna liksom noterat att hon lämnat rummet och att han nu förmodades att följa efter.
Fascinerande kvinna, tänkte Taggen.
0 kommentarer