Nytt kaffe och sedan skred Taggen till verket. Han hade läst en del andra krönikor och för en gångs skull kände han sig inspirerad.

Lagförslaget handlade om avlyssning och om det klubbades igenom i Riksdagen så skulle FRA, Försvarets Radioanstalt, få mycket långtgående rättigheter att avlyssna och samla in SMS, e-post och annan Internettrafik. Som vanligt försvarades idiotin med jakten på terrorister. Ett standardargument numera som dessutom automatiskt bäddade för “guilt by association”. Enkelt uttryckt – alla kritiker stödde terrorister. Alla invändningar kunde avfärdas med att om lagen inte röstades igenom så skulle terrorister få härja fritt.

Taggen skrev snabbt ned en del huvudpunkter och huvudargument. Sorterade, stuvade om och levererade sedan en krönika som inte bara osade svavel – det var en av hans bättre på länge.

Han siktade in sig på ett argument som en hel del hade missat – effektiviteten. Ska enskilda medborgare övervakas, ska FRA få så här långtgående möjligheter så ska ju metoden vara effektiv. Det är den inte och Taggen hittade ganska snart en del statistik och undersökningar som tvärtom visade på att arbetsinsatsen när det kommer till analys och genomgång av det enorma material som samlas in är klent, för att inte säga magert.

Taggen siktade också in sig på de hycklande borgerliga politiker som var emot förslaget men som fogat sig under partipiskan. Han fyllde på med funderingar om inte personval i det sammanhanget helt enkelt skulle skrotas. Vad är det för vits med personval om den som väljs ändå inte företräder sina väljare utan följer partiernas vilja?

Slutligen så ifrågasatte Taggen hur Socialdemokraterna som först tog fram fram förslaget, efter att ha utrett det och nu var emot det.

Han lutade sig tillbaka, läste krönikan en gång till och valde sedan att skriva ut den för en sista koll.

När han var nöjd bröt han mot sina rutiner och skickade den till foldern för färdiga artiklar på tidningens nätverk.

Han gled iväg mot kaffeatomaten för att fylla på förrådet när Straffet ropade på honom. Bengtsson stod i sin dörr med en lunta papper i sin hand.

– Fan, Taggen, det här är ju lysande, sa Straffet utan att titta upp.

– Din krönika, den är bra, förtydligade Straffet när han såg Taggens frågande blick.

– Veronica, ropade Bengtsson rakt ut över kontorslandskapet.

Veronica Johanessons burriga huvud dök upp någonstanns därute mellan kuberna.

– Vad är det?, frågade hon.

– Kom hit, jag tror det är dags att fläska på en del på hemsidan, svarade Bengtsson och vände in på sitt kontor igen och vinkade med sig Taggen.

Johannesson anslöt och tillsammans beslöts att tidningen skulle köra en kampanj på hemsidan runt Taggens krönika.

Fler artiklar bokades snabbt upp.

. Journalisterna källskydd, skyddad i grundlagen var hotad. Intervju och snack med journalistförbundets ordförande.

. Banksekretessen var i fara liksom klientskyddet för advokater. Intervju med Advokatsamfundets ordförande.

Sen gjordes en lista upp med namnet på alla de politiker som redan uttalat sig och som var emot lagförslaget men som ändå skulle rösta ja. Fem snabba frågor sattes ihop och sedan lades deras e-postadresser ut som en indirekt uppmaning att skriva till de folkvalda och frågasätta deras agerande.

De kritiska remiss-svaren listades också upp för att hemsidesbesökaren snabbt och enkelt skulle få klart för sig att det var tunga instanser som sagt nej.

Säpo

Justitiekanslern

Justitiedepartementet

Lagrådet

Slutligen bokades en artikel med en grundlagsexpert upp tillsammans med en intervju med ytterligare artiklar och intrervjuer med politiska analytiker. Poängen var att ifrågasätta tilltron till hela det politiska systemet.

– Vi kör det på en egen sajt med Taggens krönika i centrum, sa Veronica Johannesson efter att ha gått igenom och sammanställt planerna.

– Ja. för fan, så gör och nu kör vi, replikerade Bengtsson, entusiastiskt.

Trion skiljdes åt och helt plötsligt sjöd hela redaktionen av jobb. 

Det tunga journalistiska maskineriet rullade igång.