Han vaknade till med ett ryck och var på vippen att rasa i golvet när han höll på att ramla ur kontorstolen. Förbannat, han hade somnat i stolen – igen. Mer än lovligt stel reste han sig, sakta, rätade ut ryggen, rullade med nacken för att bryta loss stela leder.

Klockan på iMac:en visade på strax efter tre. Alldeles för sent för att vakna i en kontorsstol men alldeles för tidigt för att kunna somna om. Han styrde i alla fall stegen mot sovrummet, klädde av sig på vägen och rasade ned i sängen. Han sov nära nog innan han träffade kudden.

Väckarklockan brölade till och Taggen inledde morgonens prickskytte. Tyvärr hade han gått med han klädde av och klätt av sig vilket innebar att han hade ovanligt lite ammunition. I princip bara sin strumpor och de räckte inte långt mot den stora väckarklockan i mässing. Taggen hatade väckarklockor och hade gjort av med ett ansenligt antal under årens lopp. För det mesta slog han sönder dem – alla utom den här stora saken i mässing som åkt i golvet, landat i hallen och sparkats in under sängen. Den var väckarklockornas kackerlacka. Taggen var övertygad om att efter atombomskriget så var det första som skulle höras i ruinerna den stora förbannade väckarklockan.

Strumporna studsade av klockan utan synbar påverkan. Taggen hade medvetet placerat klockan en bit från sängen. Så långt bort att han inte nådde den vare sig med händerna eller med fötterna. Han var tvungen att ställa sig upp eller ta till tyngre artilleri. Utan att tänka sig för skickade han iväg kudden. Precis när han skickat ivägen den insåg Taggen sitt misstag. Han skulle tysta klockan men tvingas försöka somna om utan kudde.

– Skitklocka, väste Taggen och rullade benen över sängkanten.

Han blev sittande en stund. Gnuggade sömnen ur ögonen, reste sig upp och inledde den manliga morgonritualen som experterna fortfarande tvistar om innebörden av. Först kolla att “paketet” satt på plats på framsidan och sedan klia sig därbak, en brakskit på det och sen var Taggen klar att möta dagen.

För några år sedan hade Taggen haft en helkroppsspegel i badrummet. Den åkte ned efter en morgon då Taggen höll på att få en smärre hjärtinfarkt innan han insåg att den fule gubben, den feta saken i spegeln var han själv. Numera satt en liten rakspegel i badrummet – inget mer.

Taggen borstade tänderna, ruffsade till håret, sparkade upp toalettlocket med ena foten och satte sig ned. Det var inte särskilt macho att sitta ned oavsett om du skulle göra det lilla eller det stora och Taggen hade läst något att medelålders män inte satt ned på muggen om de inte måste. Taggen satt ned i alla fall. Han var trött.

Han slet till sig och läste innehållsförteckningen på tvättmedelspaktet. Hjärnan var ännu inte engagerad och orden fastnade inte. I annat fall skulle Taggen varit expert på innehållet i tvättmedel. Han läste ofta innehållsförteckningen nämligen.

Han tog bakspår på sina kläder och plockade fram en ny tröja ur garderoben. Seagates lotoyp satt vid ena bröstet. Ännu en av Taggens alla reklamtröjor och “mutor” som han samlat på sig under åren.

Kaffepannan var tom, inte ens några sista droppar gick att få ut. Förbannat tänkte Taggen och plockade ihop resten av kläderna han skulle ha på sig. Stoppade ned MacBook:en i väskan, stoppade in iPhone i innerfickan. 7-Eleven fick bli räddningen som så många mornar tidigare.

Han drog jackan tätare om kroppen, fällde upp kragen, pluggade in hörlurarna, stängde ute omvärlden och lät sig omfamnas av “The Boss”.

På vägen till tunnelbanestationen slank in på snabbköpet och köpte en kaffe med någon slags fransk bulle vars namn han aldrig ens skulle våga ge sig på att uttala.

Förseningar igen och inte en ledig sittplats på perrongen. ”Same shit, different day”, tänkte Taggen och hängde mot en automat med choklad och annat onyttigt.

“This is my hometown” förkunnade “The Boss” men Taggen var lite osäker på om han kunde hålla med om det. Stockholm var liksom aldrig hans stad. Det var en multinationell stad som tidvis lånades ut till andra. Folk från när och fjärran gjorde staden till sin. Hötorget med all sin handel, Drottninggatan där det alltid var rea och ett pulserande city som inte tycktes sova, aldrig riktigt. På något sätt var en rätt skön röra med influenser, kryddor och infall från hela världen. När svensken blivit för bekväm för att kliva upp i svinottan för att köpa grönsaker och åka till torget så togs den kommersjen snabbt över av inflyttade, nya svenskar. Staden hölls vid liv tack vare nya medborgare som kom både utanför landets och innanför landets gränser. Inflyttade.

Studenter som skulle plugga några år men som sedan blev kvar. Några åkte hem med en examen i bagaget, andra kom till stan för att hitta ett jobb och starta en karriär. Stockholm bytte skepnad lika snabbt och överraskande och det var en otrogen stad. En stad du inte kunde lita på och där ingenting kunde sägas vara riktigt stabilt – förutom färjorna, busschaufförernas ironiska humor och förseningar i tunnelbanan.

Till sist kom tåget – i nivå med ett Nils Loefgren solo. Taggen gled in i vagnen, hittade en ledig plats, satte sig ned och gled in i musiken igen.

Han upptäckte att han var ovanligt tidigt på jobbet men insåg snabbt att han bara var lite mindre försenad än de övriga. På vägen mot sitt rum öppnade Straffet sin dörr ropade på Taggen.

– Du kan du göra något riktigt jävla svavelosande av det här till hemsidan. Fläska på utav helvete för nu har våra folkvalda fått spader igen.

Straffet räckte över en statlig utredning och just nu kände Taggen att han gjorde skäl för namnet – Straffet.

Utredningen handlade om huruvida FRA skulle få eller inte skulle få avlyssna svenska medborgare. Alltså inte bara via telefon utan rubbet, SMS, Internet, epost – allt.

Taggen hade ingen avsikt att sitta och plåga sig igenom hela utredningen. Han tänkte ta en “crash course” via Internet. Sopa i sig det viktigaste, låna argument och sen dundra ihop något svavelosande.