Resten av lunchen gick ut på att parera Veronicas tankar, ideér och planer. Med ens insåg Taggen att kvinnan framför honom överlevt inom tidningsindustrin genom att hela tiden ligga ett steg före sina manliga kollegor och konkurrenter. Veronica Johannesson hade ett antal olika scenarior framför sig och hon hade tänkt igenom samtliga mycket noga.
Hon hade inte bara en plan A och en plan B. Veronica Johannesson hade en plan C, en plan D och en plan E också. Alla lika väl genomtänkta och hon var tillräckligt snabb i tanken att om det krävdes så kunde hon samköra dem. Taggen insåg att kvinnan framför honom inte bara var oerhört kompetent – hon var också ute efter makt.
Nu inföll sig två tänkbara händelseförlopp och för Taggens del handlade det om pest eller kolera. I normala fall hade van valt den mest logiska och säkraste vägen – håll med den chef som har högst rang. Just nu på tidningen var det Straffet Bengtsson. Håll med högset chefen eller väl att inte ta ställning. Då kom du undan, oskadd.
För den som aldrig jobbat på en tidning eller varit i närheten av en sådan arbetsplats kanske det krävs en förklaring. Det är ingen arbetsplats. Det är ett slagfält fyllt av yrkesretoriker som älskar en debatt och som aldrig viker en tum för en tuff diskussion. Lägg sedan till att som de yrkesretoriker de är så är de också argumentationstekniker ut i fingerspetsarna. Till skillnad från många andra så söker journalister konfrontation och diskussion.
På en tekniskt tidskrift som den som Taggen jobbade på kanske inte i lika hög grad som på en dagstidning men det går inte en dag utan att det hettar till och att det argumenteras så att sticker och strån ryker.
Förr om åren bjöd tidningen då och då in representanter för verkligheten. Ni vet, människor som jobbar i det vanliga livet. Utanför ett tidningshus. Det gör inte tidningen längre. Offren blev för många och den senaste i raden var en stackars politiker i ansvarig ställning som försiktigt, mycket, mycket försiktigt lät antyda att det vore roligt om i alla fall någon journalist kunde ägna hans ansvarsområde lite intresse.
Tre timmar senare hittade Taggen den pulveriserade politikern i vilorummet. Han satt och gungade fram och tillbaka med huvudet i händerna. Tillintetgjord, nedskjuten, skadad och tillplattad. Det är den typen av skador du som utomstående åker på om du kliver in på ett redaktionsmöte och antyder att du vill berätta för 22 yrkesretoriker hur de ska sköta sitt jobb.
I det här fallet gick det inte att undvika att ta ställning. Taggen var helt enkelt tvungen att komma till ett beslut. Strikt logiskt jobbade han sig fram till någon slags konklusion.
– Vi kör på det, klämde han fram till slut.
Han hade inget val. Skulle Bengtsson sluta så skulle Veronica Johanesson bli chef, mer chef och kanske hans chef. Det vore kamikaze-taktik att inleda en sådan relation med att redan innan hon blivit chef gå emot hennes tankar och ideér.
– Så du är på, frågade Johanesson och svepte det sista av ölen.
– Ja för fan. Du har tänkt igenom det mesta. Allt jag kan komma på och jag tycker det låter bra så vi kör på det.
Väl tillbaka på tidningen slank Taggen snabbt in på sitt rum. Han hade en hel del att fundera över men just nu var det så mycket att det liksom tog stopp. Det var för många tankar, samtidigt och han behövde lugna ned sig och sortera.
Han slog sig ned framför sitt skrivbord, petade till musen som väckte MacBook:en och inledde med att kolla sin mejl.
Kolla mejlen hade blivit en slags terapeutisk handling. Satt han sysslolös, inte riktigt visste vad han skulle göra så kunde han alltid kolla sin mejl. Taggen kollade sin mejl ofta och gjorde sig på det sättet känd som en medarbetare som värnade om sin läsare och som såg till att prioritera dem och som svarade på mejl. I själva verket sopade han iväg hundratals standardsvar, dagligen. Plattityder och meningslösheter som visserligen var artiga men helt igenom innehållslösa och meningslösa.
Han satte iPhone:n i dockan och synkroniserade det senaste.
Han kollade nedladdningarna som, var klara. Det gick fort på tidningens nät med 100 megabit till och från nätet. Han startade iSquint och konverterade filmerna han tankat hem och förde över dem till telefonen.
Han slängde över ännu mer “Van The Man” i iPhone och noterade att han hade mindre än 2 GB kvar av det totala utrymmet 16 GB. Det fick räcka så. Telefonen innehöll tonvis med musik och filmer och han hade bara hunnit se och lyssna på en bråkdel av allt innehåll.
Två omgångar av Black Books låg i telefonen – en helt igenom skruvad komediserie om en brittisk bokhandel. Brittisk humor när den är som allra bäst. Black Books var en värdig efterföljare till Basil Fawlty och hans hotell. Tv-serien hade han faktiskt köpt på rea i London men fast priset var lågt så satt det på ett representationskvitto. En påhittad chef från IBM hade fått lunch.
Taggen sorterade sedan kvitton från sin senaste resa, tejpade noggrant upp dem på avsedd blankett. Fyllde mycket, mycket noga i alla siffror, fyllde i alla konton och visste nu att på ekonomiavdelningen skulle allt slinka igenom bara därför att de blev så lyckliga över att i alla fall en journalist av de drygt 400 som jobbade i huset kunde fylla i en redovisning korrekt.
Larmet i MacBook och iPhone plingade till och förkunnade att det nu var dags för två saker – skicka in krönikan och sedan gå hem. Han skickade krönikan, la den i rätt kö och såg till att den hade rätt namn.
Sen lutade han sig tillbaka, satte händerna ovanför huvudet, knöt dem bakom nacken och sög in luft.
Han. Chef. Aldrig.
Därefter reste han på sig, gick ett varv inne på kontoret och passerade då en ytterst liten spegell på ena väggen. Mot honom tittade en trött, något överviktig medelålders man tillbaka, ett begynnande skägg beroende på att han inte rakat sig på flera dagar.
Skägg, tänkte Taggen. Det får bli skägg. Det är det enda han kan göra på kort tid för att åtminstone se lite med distingerad ut. Det var en förbättring i alla fall, eller så inte. E n förändring var det hur som helst.
0 kommentarer