Ulf Dageby är död. Han blev 80 år och som den musik och artist han var så var han mitt uppe i planerandet av en turné. Det är det riktiga musiker gör – de spelar för att de älskar det.
Ulf Dageby var en viktig del av Nationalteatern och han var en viktig del av min ungdom, min rebelliska ungdom där vi lyssnade på ”Livet är en Fest” på små skivspelare. Ni förstår ungdomar att när farbror var ung så fanns inte Internet, Apple Music och vi hade två tv-kanaler, tänk er det, två.
Skrålade
Vi skrålade ”Livet är en fest” berusade på Kir, Lemon Gin eller vad vad nu lyckades komma över. Vi försökte skärpa till oss för att komma in på ungdomsgården (det fanns såna då) för var du det minst onykter så var det stopp redan i dörren. Det var skoldanser, fyllor ute vid sjöar, fester och Nationalteatern. Inledningsvis så tog vi inte till oss texterna och naturligtvis så fick Nationalteatern och Ulf Dageby kritik för att ”förföra ungdomen” och sprida ett alltför lättsamt budskap om att allt var en fest men på den tiden så skrevs texter på skivomslag och när vi skrikit oss hesa så började vi att läsa – Dagebys texter.
Det politiska budskapet började att tränga in och vi fick klart oss vad det var Nationalteatern egentligen ville ha sagt. Där och då föddes mitt politiska intresse och som alla barn före mig så blev jag rebell därför att morsan och farsan inte var det. De var gråsossar som inte kunde sin Marx eller sin Engels. Framför allt så blev de förbannade när jag diskuterade klassamhället och anklagade dem för att vara ett offer i ett kapitalistiskt system, passiva, förslavade och alldeles för nöjda med en trea i Rosenlund.
Ulf Dageby blev min föräldrarevolt. Hans musik retade mina föräldrar och det räckte och blev över.
Över tid
Över tid insåg jag att verkligheten, samhället och det system vi var satta att fungera i inte var så enkelt som jag hade föreställt mig. Klassamhället var inte det samhälle Marx beskrev och revolution var nog kanske ändå inte riktigt en vettig lösning. Jag förstod mina föräldrar bättre, tog några steg in mot mitten politiskt men Ulf Dageby och Nationealteatern övergav jag aldrig. De var en naturlig del i min ungdom precis som Bon Dylan, Led Zeppelin, Johnny Cash, Bruce Springsteen och David Bowie. De är fortfarande mina husgudar tillsammans med Peter LeMarc som jag upptäckte något senare.
Jag var med om att arrangera alternativa musikfestivaler, alternativ till Melodischlagern. Jag jobbade inom Elevförbundet och drev frågor för studenter, elever och jag satt och demonstrerade utanför Chiles ambassad – allt startade med Ulf Dageby.
Ulf Dageby gjorde också annan musik och jag personligen mycket förtjust i ”En dag på sjön” därför att den är så enkel till sitt innehåll. Ibland behövs inget mer eller större än en dag på sjön. När du börjar att torka bakom öronen så inser du att verkligheten är komplex, att du inte kan ändra på allt och att om du ska orka försöka att göra det så gäller det att ta tillvara de små sakerna.
Borta
Nu är han borta, Ulf Dageby. En del av min ungdom och en stor väsentlig del av mångas ungdom och en del av hela det svenska musiklivet. En musikant, en riktig musikant som blev sina ideal trogen, som älskade att spela och spelade av det skälet. Jag såg honom under turnén Tältprojektet för många, många år sedan. Då fattade jag inte riktigt hur viktig han var för hela musikrörelsen. Det är sånt du lär dig i efterhand när du börjar se och förstå hur saker hänger ihop. Dageby var en gigant inom proggrörelsen men sånt pratade du inte om då. Det var ett kollektivt tänk som gällde och ingen ville kliva fram framför de andra.
Ulf Dageby var så väldigt mycket, så viktig och för mig var han ett politiskt uppvaknande och naturligtvis så handlar hans bortgång inte om mig, utan hans bortgång handlar om så mångas liv, politiska uppvaknande – och ungdom. Han skrev musik som berörde, många, han underhöll. oroade, retade och engagerade.
Nu är han borta och han gick bort som han levde – mitt i musiken.
0 kommentarer