Jag gillar Ulf Lundell, jag gör verkligen det, trots att karln egentligen inte sjunger särskilt bra och grammatisk skriver han som en kratta men han var en gång en röst i tiden, ett slags ljus i ett mörker, en fyr om du så vill.
Han satte ord på det du kände, ”jag blir aldrig nånsin din clown”, eller något så enkelt som ett nyårsfirande, ”Warum all this black stuff”. Han har skrivit böcker, poesi, ilskna brev och han har skrivit vacker musik. Han har målat och varit en del i samhällsdebatten tills han inte ville det längre. Sen började han att skriva dagböcker, Vardagar, som getts ut i bokform och jag undrar vad det är som hände?
Kanske blev han helt enkelt bara less på allting.
Plötsligt uppstår klarögd poesi mitt i steget, mitt i sysslorna. Det gäller bara att uppfatta den. Det gör författaren Ulf Lundell.
Dagböckerna innehåller mycket tristess – men också underbara saker
Den som läser Lundell för skvallerfaktorn kommer att bli besviken. Här finns få privata detaljer att finna. I stället ligger fokus på mer universella tankar om åldrande och död. Däri ligger också storheten i de nya dagböckerna.
Produktionen är imponerande, han är uppe i 11 volymer, eller böcker om du föredrar det.
Anteckningar
Det är korta anteckningar om sånt som Lundell funderar över, har åsikter om och sånt som händer i hans liv. Jag funderar över vad det är kulturkritikerna finner så stort med det här skrivande, för jag fattar det inte. Jag misstänker att det handlar om ren, pur och skär nyfikenhet för Lundell är allt annat än lättillgänglig numera.
Lundells dagsbokanteckningar avslöjar ibland, rätt sällan, något om hans eget liv, en inblick i vad det är multikonstnären sysslar med där ute på Österlen, i Kivik. Det vi fått veta på senare år är att han bråkat med grannarna över något slags torn som byggdes i hans närhet och att han fortsätter att bråka med dottern, Sanna Lundell (jo, hon som är tillsammans med Mikael Persbrandt).
Jaguar
Det skriver nu inte Lundell om utan det är en uppgift för kvällspress, skvallerblaskorna och rännstensjournalisterna. De som skriver om hans fyllor vilket för mig är helt ointressant förutom att Lundell tycks ha förbannat bra smak när det gäller bilar. Han har rattat en Jaguar bland annat.
Så varför läser jag hans ”Vardagar” då?
Ärligt talat så vet jag inte för litterärt är det inga storverk men det är en gammal idol som skriver och som gjort sig otillgänglig. De här små anteckningarna är numera det han producerar och här finns ett och annat guldkorn, inte minst om du konsumerar hans dagböcker som ljudbok. Han har läst in några av böckerna själv och det är något alldeles speciellt att höra honom läsa sina anteckningar med den lätt skrovliga karaktäristiska rösten.
Det går fort också, att läsa, och i en tid då ingen lär kunna, eller orka, konsumera mer än en halv A4 text (det sägs så) så är Lundell anpassad till snuttifieringens årtionde. Korta nedslag i verkligheten därför att ingen orkar vara engagerad längre, eller länge.
Fan vet om det inte rent av är briljant?
Betyg
0 kommentarer