Tid för att läsa: 6 minuter

– Det är en sak jag måste berätta, vi vet inte om det finns en förening på måndag, bara så att du vet.

Året var 1997, Skellefteå AIKs klubbdirektör Pea Israelsson hade bett mig hoppa in och jobba med hemsidan, kommunikation och där det behövdes.

Det var så under rätt många år – du hoppade in, gjorde det du kunde, hjälpte till med du kunde och du jobbade utan en krona i betalning. På ett advokatkontor i Skellefteå låg en konkursansökan. Skellefteå AIK hade halkat efter med skatter och skulder, levt över sina tillgångar under alldeles för många år och nu hann verkligheten ifatt föreningen. Den helgen (innan måndagen) samlades en massa kloka människor, vägrade att ge upp och började att ringa runt för att jaga pengar.

Kronofogden

På måndagsmorgonen ringdes det viktigaste telefonsamtalet – det till Kronofogden. Alla pengar hade inte samlats in men en tillräckligt stor del så att det kanske kunde vara möjligt att få till stånd en avbetalningsplan på resten av skulderna. Kronofogden gav klartecken, en plan lades fram, godkändes och klubben var räddad – fem i tolv.

Så nära var det att Skellefteå AIK – idag en av de mest välmående föreningarna inom all svensk idrott och den framgångsrikaste ishockeyföreningen i landet de senaste 10 åren. Efter räddningsoperationen så sitter det i väggarna – respekten för ekonomi, pengar och inte minst respekten för föreningen. Nya ledare kallades in som hade en framträdande egenskap – att säga nej till högre spelarbudgetar, säga nej till spelarköp och hålla hårt i plånboken. Lars Karlgren, chef för Sparbanken i Skellefteå var ordförande under flera år och sedan kom Björn Thulin chef inom Boliden in. Bra ledare som kunde läsa och hålla en budget. Pea Israelsson kom in som klubbdirektör och han lärde oss att har du inga pengar så måste du tänka i nya banor. Pär Nordlund kom in och han lärde oss ”Ingen är större än föreningen”.

I ett hörn av allt det här kom jag in som ansvarig för klubbens hemsida, webradio, bilder, video och det jag kunde hjälpa till med.

Ideell

Skellefteå AIK då var en ideell förening. Sportgruppen med Gunnar Eriksson och Michael Engström jobbade gratis, liksom de flesta av oss andra. Vi jobbade gratis och vi jobbade länge och ofta. Jag mer eller mindre bodde uppe i ”ladan”, ”templet” och det som idag heter Skellefteå Kraft Arena. Jag reste med laget, tusentals mil, upp till Kiruna, ned till Östersund, Stockholm och Västerås. Jag har suttit och försökt att piska upp något slags intresse för tredje perioden i en match mot Hammarby då Skellefteå ledde med 8-9 mål i ett tomt ödsligt Globen. Det var tomt uppe på pressläktaren men en god bit bort satt en ensam figur, Hammarbys sportchef Leif Boork. Han var i stort sett lika uttråkad som jag så han var inte svårövertalad att hoppa in som hockeyexpert under sista perioden.

Ritual

Mycket av arbetet utvecklades till ritualer. Jag käkade lunch två gånger i veckan på samma restaurang, samma mat, samma tid därför att vi båda, klubbens sportchef och jag fick för oss att om vi inte gjorde det så skulle lagt förlora. Jo, så tokig och ologisk blir du. Vi båda var på något sätt i alla fall lite lättade när AIK, för så heter laget här uppe, föll mot ett lag som för länge sedan. glömt bort. Nu kunde vi käka lunch var vi ville i fortsättningen.

Inför varje hemma-match så gick jag ned till omklädningsrummet och gjorde en intervju med någon av tränarna. På vägen dit så var jag tvungen att stanna och byta några ord med först Sten och sedan Georg, de legendariska tvillingarna. Tvungen i så måtto att om de ville prata med dig så pratade du med dem. Punkt. Tvillingarna ingick i inventarierna och de var med överallt, alltid.

Jag har rest hem, i bil, efter att ha åkt ut ur kvalserien, på övertid mot laget söderut, vars namn vi icke nämner. Jag har stått uppe på läktaren i Leksand i en sista avgörande match och sett en av de märkligaste ishockeymatcherna jag någonsin har beskådat. AIK tappade allt inför möjligheten att äntligen nå det mål som vi jagat så länge. En enda ynka poäng var det som krävdes och för. motståndet stod Leksand för som inte hade någonting att spela för. Mora gick upp den gången och du kunde släppa en knappnål, och höra den, länge efteråt – i bussen och på flyget hem.

Nästa säsong

Vi knöt näven i fickan och sa till oss själva att nästa säsong, då jä… Det gjordes T-shirts med den texten för övrigt. Det skrevs om mer pengar, högre budgetar och mer pengar till laget men Skellefteå visste att det var en livsfarlig väg att slå in på. Sportchefen Peo Larsson smidde en plan tillsammans med Lasse Marklund och Janne ”X:et” Erixon. Juniorer skulle flyttas upp, få en plats i färde femman och för det krävdes mer träning, målinriktad träning från J18 och uppåt. Det stormade i lokaltidningen. Insändare efter insändare protesterade mot elitsatsningen men AIK trodde på sin metod och sin strategi.

En kväll i match mot Bofors för alla pusselbitar på plats – AIK tog ledningen, drog ifrån, Bofors krigade sig ifatt och jag blev utskälld för att jag hela tiden vidhöll ”det här vänder Bofors aldrig på”. Du säger inte sånt med ett måls marginal, hårt nedpressade i egen zon. Det är att ”jinxa” och det var därför Pär Wiksten (The Wannadies) så envist hävdade att Skellefteå AIK inte skulle vinna SM och förlora alla matcher som var kvar i intervjun med TV4 inför den match som ledde fram till ett fjärde SM-guld. Något laget söderut inte har klarat av och inte heller laget norrut.

Sluta

Där och då bestämde jag mig – det blir inte roligare än så här. Går AIK upp, vilket jag var övertygad, om så skulle jag sluta. AIK gick upp, klarade trycket och sedan var det en lång väntan för alla oss fans innan laget skulle komma hem. På en pub inne i centrala Skellefteå kom någon på den briljanta idéen att åka ut till Falmark (flygplatsen) och möta laget.

Så hur löser du det?

Jag lyfte luren, ringde Skelleftebuss och lyckades med konststycket att få loss två långa ledbussar – praktiskt taget mitt i natten, i vart fall rätt sent på kvällen. På väg ut till flygplatsen kom beskedet – laget kan inte landa i Skellefteå på grund av ett ymnigt snöfall så det var bara att inta puben igen och fortsätta att vänta medan spelarna skulle komma till arenan i buss från en stad norrut som också har ett hockeylag.

Mitt i natten kom så spelarbussen och de togs emot av tusentals fans uppe vid ”ladan”. I en alkoholdimma så kom någon på att vi öppnar hallen, arenan, så kan vi festa inne. Vi låste upp, klev in för att låsa upp och få igång belysning och annat. Då gick inbrottslarmet och IQ Fiskmås 1 (ansvarig inom klubben) och IQ Fiskmås 2 (jag) stod inför en display med knappar. och funderade över vilken kod vi skulle mata in för att skulle bli tyst. Medan vi stod där som två fån så anlände vaktbolaget undrade ”Hur går det killar?” och när den som låst upp hallen hundratals gånger tidigare, och som rimligen kunde koden, tittade på mig och och frågade ”Vad tror du?” så insåg jag att det bara vara att ge upp, och gå ut igen. Firandet fick ske utanför hallen.

Hemma

Morgonen efter vaknade jag hemma med svart/gula ballonger i hela huset, en löpsedel från Norran uppsatt i hallen och konfetti i håret. Äldsta sonen hade förbarmat sig över sin far och sett till att både jag och gode vännen kom hem välbehållna. Efter att ha konstaterat att det hade runnit ned alldeles för mycket alkohol kvällen och natten innan så ringde telefonen. Det var bossen på Skellefteå buss som ringde och som ville veta vart fakturan för två ledbussar skulle skickas.

Jag blev helt tyst och han också tills han brast ut i skratt och meddelade att det normalt kostar tusentals kronor att rekvirera en buss men att jag skulle slippa att betala. Vi hade ju ändå gått upp i Elitserien.

Det gick några veckor och sedan ringde Sveriges Radio och frågade om jag kunde tänka mig att sända ishockey ett par gånger i veckan men det är en helt annan historia. Jag blev kvar inom hockeyn.

Idag mår Skellefteå AIK bra, för att inte säga mycket bra. Damerna har tagit steg upp i högsta divisionen, J20 har vunnit SM liksom A-laget. Det är en fantastiskt prestation och resa av en förening som var en helg från konkurs 1997.