Miley Cyrus, för mig, är den unga tjejen, dotter till Billy Cyrus, som testat i stort sett alla gränser. Då och då så har hon fått till en hit som hållit henne kvar i mediabruset men hon har aldrig tillhört de som dykt upp i mina spellistor särskilt frekvent.
Möjligen är det alla videor, bilder och annat fått mig att aldrig riktigt fastna för Miley Cyrus. Hon har varit en i mängden på en stor popscen, halvnäck på en stor boll, ut med tungan och så en räcka stora och små skandaler. Miley Cyrus har följt sitt eget huvud, gjort som hon själv vill och uppenbarligen inte brytt sig så mycket om vad andra tycker.
Helgjuten
Bort sett från allt det så är hennes senaste album en rätt helgjuten pop-produktion. Här finns låtar som fastnar nästan direkt och andra som det tar ett tag att ta till sig. Miley Cyrus brukar kallas pop-prinsessa och detta är hennes åttonde album och även om det spretar något vad gäller musikstilar så är det ett album som håller ihop, tack vare Miley Cyrus lite raspiga, personliga röst. Hon klarar hoppen mellan musikstilar, pop, country, retro-disco och ballader. Det här är inte så dumt faktiskt, inte dumt alls och till skillnads från pappa så har hon fler hits att falla tillbaka på.
Endless summer vacation har en elegans som många av hennes tidigare album har saknat även om det tydligen ska vara ett skilsmässoalbum (jag har läst lite skvallerpress) efter separationen från Liam Hemsworth. Hon gör det med samma självklarhet som Taylor Swift och med det självförtroende som en massa år i branschen och med en massa album och singlar i ryggen ger. Miley Curys är fortfarande lika kaxig, lika obstinat och nästan lika mycket rebell – bara lite mer sofistikerad.
Betyg
0 kommentarer