Snuskigt rik skitstövel har barn överallt som tävlar i att vara skitstövlar, bortskämda sådana. Den äldste är en osäker, obeslutsam uppblåst stropp. En yngre förmåga bara rent allmänt störig och irriterande.

Känns det igen?

Dallas, Dynasti hette föregångarna. Sedan dessa så har upplägget, grundhistorien upprepats oräkneliga gånger – även före Dallas och Dynastin.

Succession

Så kommer Succession, kritikerna går i spinn och jag tänker – äntligen en riktigt bra tv-serier. Jag börjar att se Succession och det tar ett avsnitt innan jag börjar att skruva på mig. Historien känns igen, den är alltför välbekant. Intrigerna sätter fart och alla är sådär vidrigt, snuskigt rika, bortskämda och världsfrånvända. Brian Cox är som alltid lysande liksom Shiv Roy. Resten av barnaskaran, kusiner och allt vad det är ger jag inte fem spänn för. Hustrun, Hiam Abbas är sympatisk men jag ger upp, lägger tv-serien åt sidan.

Ny säsong

Det kommer en ny säsong och jag försöker med att par avsnitt till men det går inte. Jag tycker inte illa om någon ska personerna men de röster liksom inte – inte utöver de ovan. Jeremy Strong, äldsta sonen, har svårt att leva upp till förväntningarna – lätt att förstå med tanke på att Brian Cox, pappan, som sagt generellt är en idiot. En duktig affärsmän men tämligen hänsynslös och en snubbe som kickar en gammal vän och medarbetare efter 30 år utan att blinka. NI vet, en sån.

Jag förstår alla inslagen, jag ser det utmärkta skådespeleriet men likafullt, jag orkar bara med några avsnitt till innan jag lägger Succession åt sidan igen.

Så kommer sista säsongen och det sitter folk i två och är uppspelta. Succession är det bästa sedan skivad formfranska säger de som vet, kritikerna och jag tänker att ”det är då själva …”, nu ska jag ta mig igenom tv-serien, alla säger ju att den är bra.

På teknikerspråk så har jag ett kompabilitetsproblem. Jag ser inte, förstår inte och kan inte ta till mig Successions storhet. Det går bara inte.

Det är ingen bra tv-serie. Så, nu är det sagt.