Facebook är onda. Google är onda. Apple är fortfarandet “the good guys” medan Microsoft är, ja vad är Microsoft egentligen? Allt målas i svartvitt och med en pendel som slår fram och tillbaka i någon slags tro att innan sociala medier så var allting ganska bra. Vi som var med då, innan Internet klev in i folks tillvaro kommer ihåg och vet att det inte alls var bra. Det mycket tog bara mer tid och tillvaron var inte fullt så polariserad.
Cambridge Analytica, The Social Network, hat, rasism och extremism. Allt det vi hört nästan till leda på senare år. Fanns inte det före 1990-talets början?
Plattformarna
Jodå, det fanns men det märktes inte på samma sätt. Plattformarna saknades och hastigheten med hur ett extremistisk budskap spreds handlade om veckor och månader. Idag handlar det om minuter och timmar. En annan skillnad är att nu har problemet flyttat in i våra datorer, telefoner och surfplattor. Det är närmare, mera påtagligt och vi värjer oss, eller försöker värja oss. I denna värld så odlas myten om tekniska system och algoritmer som beskrivs som om de lever sitt eget liv trots att de startade som kod i någons dator. I The Social Dilemma som du hittar på Netflix sitter utvecklare, designers och berättar om att de varit med om att skapa en slags digitala monster som de nu tappat kontakter över. Det är en ny modern variant av Frankensteins monster.
Konsulterna
Vi pratar värdegrund, socialt ansvarstagande och ur ur garderoberna kommer lotsarna, konsulterna som ska leda oss rätt. Det är ju oerhört komplicerat och komplext också så det är klart vi behöver handledning. Vi irrar in oss ni ett resonemang om vem som följer vem, vem som samlar in data om oss och huruvida denna någon är ond, oerhört ond eller rent av avskyvärt ond. Vi tappar bort oss och drar fram exempel så när SVT vill stoppa TikTok i sina tjänstetelefoner så anmäler sig vän av ordning och ifrågasätter hur SVT ska göra med Facebook ungefär som att det går att sätta likhetstecken mellan ett amerikanskt företag som verkar i en demokrati eller den kinesiska diktaturen.
Det blir ett cirkelresonemang a ´la “whatabotuism”.
Ansvar
Ordet ansvar i sammanhanget har fallit bort. Vi användare tar inte ansvar och vi lämnar inte de tjänster vi beklagar oss över. Vi kör huvudet i sanden, rycker på axlarna och säger “äsch, mig gör det inget jag har inte att dölja” för att i nästa sekund blir oerhört uppröd över att Facebook skickar reklam om fälgar till bilen. Upprördheten består i att den sociala mediajätten tydligen listat ut att det behövs nya fälgar till bilen. Facebooks datainsamlande, algoritmer och samarbeten med sökmotorer. handlare visar sig fungera så Facebook vet att du fungerar på att köpa nya färgar till bilen.
Utvecklarna duckar undan sitt ansvar och sitter sedan i dokumentärer och berättar vilka monster de skapat.
Frågan är egentligen rätt enkel – titta på det du byggt och ställ dig frågan – “Är jag stolt över det här?”
Bättre förr
Så, nej det var verkligen inte bättre förr och om vi bara slutade att berätta för omgivningen hur komplext, svårt, avancerat och komplicerat allting är så skulle vi kanske också komma fram till att vi faktiskt kan utkräva ansvar. Någon skriver en funktion. Någon designar den. Någon tar fram en plan för hur den ska marknadsföras. Det är ju inte så att efter det så börjar saker leva sitt eget liv.
Frankensteins monster är fiction. Det är inte verklighet och vi bygger inte system som vi sedan tappar kontrollen över – om vi inte vill. Detsamma gäller oss alla. Beter vi oss som skithögar i sociala medier så är det förmodligen därför att vi gör det i verkligheten också.
Ansvar – du vet, gör bra skit. Ibland är det inte svårare än så.
0 kommentarer