Till slut insåg båda att en bytesaffär med Thuresson var omöjlig. Det var helt uteslutet att information om att det fanns en hemlig svensk organisation som jobbade utanför polis, åklagare och rättsväsende skulle få komma ut. Inte ens i tvättad form och med alla väsentliga detaljer bortplockade.
Minnena av IB-affären fanns fortfarande i folks medvetande och inte minst sedan en av huvudpersonerna från den tiden just nu valsade runt i tidningsspalterna för sina kontakter med KGB. En av kvällstidningarna utpekade Jan Guillou som agent och just nu var den affären inne på sin tredje dag med svarta rubriker.
– Nej, det går inte att försöka göra någon slags uppgörelse med Thuresson. Det är alldeles för riskabelt och dessutom tror jag inte att våra uppdragsgivare och finansiärer skulle uppskatta det, sa Jakobsson till slut efter det att de suttit tysta en lång stund.
Det var uppenbart att de hade kört fast. Ohjälpligt och de måse byta taktikt och försöka närma sig Thuresson på annat sätt.
– Ska vi bestämma oss för att han är offer för olyckliga omständigheter med andra ord? Alltså att det inte är han som försöker stjäla viktig topphemlig information utan någon annan som använder honom som lockbete och sköld?
Frågan var Sommargrens sätt att summera och klargöra. Något hans logiska sinne ofta gjorde. Han ville veta och få klart för sig att de hade en gemensam syn på problemet innan han gick vidare.
– Såvida vi inte inte under resans gång skulle hitta något som tyder på något annat men det har jag svårt att tro. Jag tycker att vi har kollat upp honom tillräckligt för att kunna gå vådare och leta efter den som verkligen ligger bakom det här, klargjorde Jakobsson.
Därmed var mötet slut och nu återupptogs analysarbetet utefter teorin om att någon använde Thuresson som en sköld. Det innebar att mycket av det arbete som redan hade gjorts nu gjordes om men nu var det spår efter en okänd som var det gruppen letade efter. Redan under den första analysen så hade alla avvikelser markerats och plockats ut. De kunde vid tidpunkten te sig rätt ointressanta men de markerades regelmässigt i det fall jakten bytte inriktning. Den andra analysen gick därför snabbare men resultatet var tämligen magert. Det fanns inte mycket att gå på helt enkelt.
Alla spår pekade entydigt mot en medelålders svensk journalist och det var i sig oroväckande. Vem eller vilka hade resuser att ta rygg på en krönikör på en datatidning och få det att se ut som att han i själva verket var en slipad, driven och tekniskt kunnig databrottsling?
Det var en minst lika viktig fråga som att få svar på varför spionaget riktade sig mot en stor svensk industrikoncern. Det var inte så att gruppen inte förstod att det kunde finns både viktig och känslig information innanför väggarna på företaget utan att spåren inte entydigt pekade mot att den okände var ute efter något speciellt. I tidigare fall hade utländska krafter varit intresserade av svenska företags forskningsavdelningar. Försöken att komma över information hade riktats mot nyckelpersoner och det hade gått att enkelt urskilja vilka målen var. Inte den här gången. Sökningarna och försöken att komma åt företagets datorsystem riktade sig mot allt från interna, hemliga system till koncernens hemsida.
Jakobsson satt med rapporterna utspridda över sitt skrivbord. Bakom honom på whiteboarden trängdes linjer, cirklar och anteckningar. Då och då vände han sig om, tittade på det uppritade försöket att få klarhet i vad det var den okände eller de okända letade efter.
