En tidningsredaktion som mullrar igång och där alla medarbetare drar åt samma håll är en mäktig syn. En massa kreativa människor som släpper loss bildar en sorts levande organism där inte ens de mest cyniska och mest livströtta reportrarna orkar hålla emot.
För en stund, ett par timmar lever de upp och känner nyhetspulsen. Den där pirrade känslan som de kände som unga, nybakade journalister.
Taggen satte sig inne på sitt kontor men insåg snart att det inte var någon idé att stänga dörren. En strid flod av medarbetare kom in, visade det de hade gjort, diskuterade, ställde frågor och försvann sedan ut bland kuberna igen. Puls, adrenalin, yrkesstolthet och arbetsglädje. Taggen kom med en ens ihåg varför han en gång blev journalist och vad det var som drev honom under alla de där första, tunga åren.
Det var stunder som denna. Stunder då du jobbade med andra och drev på och blev pådriven. Det var stunder då en hel redaktion samlades bakom en enda fältherre – i det här fallet en kvinna. Med rosiga kinder, papper i handen, glasögonen i pannan och burrigt hår stod hon där – tidningens svar på General Patton – Veronica Johannesson.
Taggen satt ett tag och bara betraktade henne. Hon delade ut jobb, tittade på loggor, banners, gav rappa svar och skickade hela tiden medarbetare åt olika håll.
För en stund stannade hon upp. Tittade sig omkring, mötte Taggens blick och fyrade av ett leende som hade kunnat sänka vilken hollywoodstjärna som helst.
Herre jävlar, vilken kvinna, tänkte Taggen och föll tyngre än ett ton gråsten.
Just där, just i detta ögonblick, klockan 11.47 föll Taggens tillvaro samman. Nu hjälpte inte alla hans digitala säkerhetsåtgärder, program och leksaker. Just där, klockan 11.47 så insåg Taggen att han var förlorad. Ohjälpligt, oåterkalleligt förlorad.
Fyra år efter en slitsam separation och en riktigt smutsig skilsmässa vaknade något inom honom. Han fick plötsligt kontakt med något som han stoppat undan, gömt och försökt förtränga. Något som han bedövat med arbete, sprit och elektroniska leksaker.
Då Taggens studier inskränkte sig till lite ekonomi, lite juridik och sedan livets hårda skola så kunde han inte riktigt klä upptäckten vare sig med ord eller göra en särskilt logisk analys. Det hade förmodligen inte spelat någon större roll heller. När du faller, så faller du. Då fungerar inte ens den mest logiska, välutbildade och mest välformulerade. Då faller du.
Du rasar ned i en slags känslomässig brunn eller pool fylld av intryck, känslor och magsug som du inte kan kontrollera. Du blir fånig, tänker fånigt och uppträder fånigt så snart föremålet kommer i närheten.
Mentalt handlar det en en härdsmälta. Ett sammanbrott och just nu, just nu klockan 11.47 så brann Taggens sista säkringar. Johannessons sista leende träffade honom rätt i magen och den sista muren rämnade.
– Herre jävlar, vilken kvinna, tänkte Taggen och insåg med ens att han dessutom tänkt högt.
Han tittade snabbt omkring sig och lugnades av att hans lilla kontorsrum var tomt. Han reste sig och upptäckte till sin förvåning att benen faktiskt inte riktigt bar. Han gungade till, hittade balansen.
– Men vad i helvete, utbrast Taggen högt och letade febrilt efter en alternativ förklaring men misslyckades.
Han tittade ut över kontorslandskapet igen, hittade föremålet, kunde inte se sig mätt och sen fick han ett nytt leende och en blinkning.
Han var förlorad.
0 kommentarer